När Jasmines mamma berättade för henne att Maja dött så blev hon helt hysterisk.

"No.. but... we.... NO!!!" Skrek hon och såg förtvivlat på mig. Jag gillade inte att stå där inne och se henne lida så men jag ville det, jag ville vara där för henne. När hon hade somnat i min famn på sjukhuset så kom sjuksköterskorna ut efter en stund. De berättade att Maja dött och vi fick väcka Jasmine. Hon hade vaknat med ett leende som jag helst inte velat förstöra killarna hjälpte mig att berätta och hon mumlade för sig själv. Efter ett tag så såg hon riktigt snurrig ut och svimmade. Jag hade sagt till killarna att gå hem när hennes föräldrar kom men helst så ville jag vara med så jag stannade. Jasmine måste ha glömt bort vad som hänt när hon slog i huvudet.

"I'm so, so sorry..." Mumlade hennes mamma men när hon försökte trösta henne såg knuffa hon bort sin mamma. Jasmine sprang fram till mig och gav mig en varm kram.

"Please tell me: this is all a dream." Sa hon lågt. Jag kramade om henne hårdare. "I can't.. cause it isn't" Svarade jag och hon snyftade.

Veckorna gick men jag satt i mitt rum helt ensam och sörjde Maja. Jag kunde bara inte förstå att hon var borta. Liam hade kommit över några gånger och det blev jag alltid glad över. Jag kunde inte sluta tänka på vad Maja sagt till mig innan hon dog.

Jag försökte komma på vad det var hon försökt att säga men det slutade alltid med att jag grät mig till söms.

"Jasmine, do you want something to eat?" Skrek mamma från köket. Jag tänkte efter.

"Yeah, like what?" Undrade jag. Det var tyst en stund.

"Maybeeeee.... ice cream!" sa hon och jag kände hur det vattnades i munnen.

"Sure!" Svarade jag då. Det knackade på dörren och mamma öppnade.

"Jasmine! Someone wants to meet you!" Skrek hon retsamt.

"Who is it?" Undrade jag då.

"Someone.." Svarade hon mystiskt. Hon älskade att reta mig, jag hatar att inte veta saker. Jag sprang till hallen med bara tyg-shorts och ett kort linne på mig (som jag sovit i) och såg vem som stod i dörröppningen.

"Niall!" Skrek jag och kom plötsligt på vad jag hade för kläder på mig och vände snabbt.

"What are you doing Jasmine? Undrade mamma.

"What do you think!??! It's Niall!!!" Skrek jag och bytte om till en tunn klänning. När jag kom tillbaka så hade mamma släppt in Niall och satt sig i vardagsrummet med honom.

"Escuse me... HE'S MY FRIEND!!" Sa jag och drog honom därifrån. Mamma bara skrattade.

"I'm sorry... she's... you know..." Mumlade jag och han log.

"I've missed you Jasmine!" Sa han och gav mig en stor kram och jag blev förvånad.

"How are you, you seem to get better.." Mumlade han. Jag nickade.

"I just can't..." jag hann inte prata klart förrän jag började snyfta och han tröstade mig.

"It's ok, you don't have to talk about it" sa han lungt och jag kände mig genast bättre. Han såg mig djupt i ögonen så att jag nästan drunknade i dem.

"And who's this?" Hörde jag en röst bakom mig. Jag vände mig om och såg pappa där.

"I'm Niall, Jasmines friend, and you are... her dad?" Sa Niall och pappa såg polis-aktig ut men jag gav honom en mördande blick.

"Yes, I am..." Mumlade han. Det var tyst en stund. Niall vände sig till mig.

"Do you want to come to Louis and Harrys place tomorrow? I'll be there and Liam too." frågade han. Jag blev förstås väldigt glad och såg frågande på pappa.

"Only if Liam is there all the time!" Sa han och Niall nickade. Jag log stort och gav Niall en stor kram.

"Then I'll meet you outside your apartment tomorrow at 03.00, ok?" Frågade han och jag nickade hastigt.

"I have to go now but I'll see you tomorrow!" sa han och vi såg på pappa. Han förstod att vi ville att han skulle gå och gick motvilligt iväg.

"Bye..." Sa jag och kysste honom lätt på kinden innan han gick. jag andades tungt ut.

Mamma kom in till mig med glassen.

"Here you go..." Sa hon och gav glassen till mig. Hon satt bredvid mig och såg allmänt glad ut.

"What did you and Niall talk about?" Frågade jag henne och hon log.

"That's a secret..." Mumlade hon och jag blev upphetsad.

"I like him, he's nice" Sa hon och log mot mig. "And he likes you"